Vikingafacta

Bygget av ett vikingaskepp

Vikingarna saknade sofistikerade redskap och verktyg men lyckades trots detta utveckla skeppsbyggnationen till en konstart.
De skapade uppseendeväckande flexibla och rörliga skepp, som mer seglade på och genom vågorna än genom dem.
Den här texten handlar om hur de lyckades med den bedriften.
Kölen Eken utgjorde förstahandsvalet när det gällde virke till ett vikingaskepp,
på grund av ekens styrka och motståndsförmåga mot saltvatten.
Det var betydelsefullt att välja rakvuxna träd för att säkerställa att plankorna, kallade bord, inte skulle vrida sig.
Borden skulle under arbetets gång arbetas ned till en tjocklek av bara 1.5-2 cm, vilket innebar att det var viktigt att välja starkt och friskt virke.
Träden som fälldes barkades och barken användes för andra ändamål.
Nästa moment var att spräcka trädet i längdriktning med kilar, med bibehållande av trädets fiberstruktur.
Detta medförde att träets naturliga styrka och flexibilitet kunde bibehållas, något som var avgörande viktigt för vikingaskeppens funktion.
Skeppet byggdes upp och ner, med kölen i vädret, till dess skrovet antog sin huvudsakliga form.
Det här är ett av skälen till varför skeppens stävar har en nittiogradig vinkel - i annat fall skulle det vara svårare att bygga skeppen.
Ett annat skäl till den skarpa vinkeln är att skeppen därmed kunde förvaras med botten upp under vintermånaderna.
Formbräderna När kölen väl hade lagts ut var nästa steg att ordna några provisoriska formbrädor, som i grova drag skulle återge skeppets form.
Dessa brädor skulle senare ersättas av spanten, som applicerades till kölen.
Skrovets första bord Det första bordet, kallat garbord, sattes fast vid kölen, varvid sedan varje tillkommande bord lades så att det överlappade det tidigare.
Det tillvägagångssättet borgade för skeppets styrka och flexibilitet.
Björkbark placerades mellan de delar av borden som överlappade varandra.
Barken expanderar när den blir blöt.
Vilket gjorde skeppen vattentäta.
Skrovet I den tidigare delen av vikingaskeppens historia använde man tränaglar och rep för att montera ihop borden med varandra.
Under vikingatidens senare del använde man normalt järnnaglar.
När väl skrovet var komplett och borden hade fått sin rätta tjocklek skulle formbräderna tas bort.
Skeppet vändes på rät köl och stöttades med kraftiga pålar.
I det här skedet av bygget vände skeppsbyggaren återigen mot skogen, den här gången för att få tag på grenar med en naturlig böjning som kunde användas till spant.
De naturvuxna spanten bidrog också till skeppens styrka och rörelseförmåga.
Spanten bands fast i skeppet med läderband.
Bygget av ett vikingaskepp
sail När skeppet nästan var klart var det dags att gå till skogen för att finna ett långt, rakt träd som kunde användas till mast.
När den hade fällts och gjorts i ordning sattes den in i ett hål i kölen och säkrades med rep för att hålla sig på plats.
Seglet gjordes med hjälp av det material som fanns till hands.
Ull användes tidigt under vikingatiden, men ett sådant segel blir tungt när det blir blött, och det är inte särskilt starkt.
Ofta förstärktes ullseglen med hudar.
I takt med att vikingarna genom sina färder kom i kontakt med andra lärde de sig bl a om linne, vilket också blev ett ofta använt material för segel.
Nu var skeppet färdigt att gå av stapeln och det lämnade snart hamnen som ett skepp för handel - eller som ett fruktat krigsskepp, en drake !

[  Senast uppdaterad :  9-5-2021  ]


© Copyright H.A. Houben