Vikingafacta

Rodret

Om du skulle få se ett roder som hör till ett vikingaskepp skulle du bli överraskad över att det är ganska litet i förhållande till skeppet. Moderna fartyg har roder av mycket grövre dimension. Det är bara en av skillnaderna mellan det gamla och det nya när det gäller den här delen av fartygens konstruktion. Rodret på ett vikingaskepp sitter utanpå skrovet, sticker ner under det och utgör fartygets mest djupgående del. Moderna roder är istället placerade mittpå aktern och är inte alls den del på fartyget som sticker djupast ner i vattnet. Trots skillnaden var vikingaskeppens roder minst lika effektiva som de vi har idag. Rodret var fastsatt vid skrovet vid två fästpunkter : vid en rodervårta av trä strax ovan vattenlinjen och nära relingen. Genom rodervårtan träs ett rep som håller rodret på plats, samtidigt som det ändå tillåter att det rör sig. Vid relingen hålls rodret på plats av en kraftig läderrem. Remmen kan slackas så att rodret kan vändas i skeppets riktning. Den konstruktionen minskar skeppets djupgående så att det kan föras in över vatten med ett djup av bara omkring metern. Vilka segelbåtar av idag kan göra efter det ? Vikingarnas sjöerfarenheter har betytt mycket för segelkonsten av idag och deras termer har fått genomslag i dagens sjömansspråk. Det kan exemplifieras med termerna babord och styrbord. Rodret på ett vikingaskepp har alltid suttit på höger sida ( styrbord ), medan vänster sida varit baksidan ( babord ), sett från styrmannens position. På engelska heter babord port side, vilket förklaras med att det var den man lade till med vid hamn ( port ), medan styråran hölls på djupare vatten på andra sidan.

Ballaststenar

Ett vikingaskepp har ett skrov som är konkavt till sin form.
Det liknar en triangel som flyter mer på vattnet än i det ( som moderna fartyg gör ).
Skeppets form, och det faktum att det är gjort i trä, betyder att skeppet har ett minimalt djupgående.
Det kan innebära risk för instabilitet i vattnet.
För att motverka detta placerade vikingarna ballaststenar runt mastfoten.
Runda stenar var mest ändamålsenliga - sådana fann man enklast vid åmynningar, där erosionen slipat bort kantigheterna på stenen.
De runda stenarna kan enkelt staplas och utgjorde en mindre risk för skrovet vid sjögång.
En annan fördel med den runda formen var att stenarna lätt kunde rulla ut ur skeppet om det skulle kantra, vilket minskade risken för att det skulle gå till botten.
Om ett sådant missöde skulle inträffa kunde de skeppsbrutna använda skeppet som en stor flotte och ta sig till närmaste strand för att vända det där och utrusta det på nytt, med nya ballaststenar. Snart kunde vikingaskeppsbesättningen återta sin färd.